Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett ställe, som hette Tegnabo, men måste tillfölje af lärarens
föreställningar ändra det till Tegnéhr, med h framför r, för
att skilja sig ifrån den store skalden med samma namn.
Den andre Petterssonen ville heta Wallin och den tredje i
ordningen Franzén, hvilka namn också blefvo faststälda utan
några egentliga motsägelser från lärarens sida. Visserligen
anmärkte han något spetsigt, att biskopsnamn tycktes stå
högst i kurs, men det var också allt. Således återstod endast
en Pettersson. Äfven denne hade beredt sig på att ändra
namn och kalla sig Tilly, hvilket dock adjunkten förhindrade,
i det han högtidligt förklarade, att han tusen gånger hellre
ville hafva med en representant för den gamla svenska, väl
aktade och vidt utbredda Petterssonska ätten att göra, än med
en namne till en papistisk general.
Lustigast blef det emellertid, då frågan om namnombyte
kom till Johanssönerna i klassen. Det fans nemligen tvenne
ynglingar, som hette Johansson. Men af dessa begge ville
märkvärdigt nog ingendera ändra sitt namn, likasom om
detta skulle varit så mycket förnämare och dyrbarare att
uppoffra än alla de andra på son. Den ene var Johannes
Johansson, den andre Hans Johansson. Den förre var af en
trög och allvarlig natur, den senare ett kvickhufvud och en
muntergök. Johannes förklarade lugnt och bestämdt, att han
hvarken ville eller kunde antaga något nytt namn, alldenstund
han lofvat sin fader att bibehålla sitt fäderneärfda Johansson.
Hans var visserligen icke bunden af något löfte, men han
hade alltid varit så nöjd med det namnet, han hade, påstod
han helt oskyldigt.
”Ja, men nog skulle du väl ändå kunna leta fram ett
annat, som vore åtminstone lika vackert,” sade adjunkten.
”Ja, kanske!” svarade Hans och såg illparigt på läraren.
”Nå, se der! Hvilket skulle det vara då?”
”Baltzar von Platen,” sade Hans med högtidlig,
imponerande röst, under det skalken tittade fram ur hans ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
