- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 20. August Bondeson ; Ola Hansson ; Sophie Elkan ; Axel Lundegård ; Daniel Fallström /
80

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de smått nicka med hufvudena, knäppte takten med fingrarne
och logo allmänt som englar.

Allmogefolket satt och stod till en början helt allvarsamt
såsom i kyrkan, ty klockaren hade ju otaliga gånger förut
spelat densamme marschen till utgångsstycke efter
högtidsgudstjensterna.

Äfven denna del af publiken ljusnade emellertid snart
upp, sedan de gladare polkettatonerna läto sig höras, och
gubbar och gummor grinade nu som solvargar.

Och ut öfver golfvet härjade de hårdt, ifrån nämndemannen
i Boarp och ned till halte skräddaren på Backen,
och trampade takten, så att det lät som i en liten valsqvarn.

Den ende som syntes något mulen, n. b. i början, var
sjelfve prosten, men äfven han lät värdigheten fara och antog
snart nog ett fryntligare utseende, då han såg och hörde de
andras oskrymtade bifall.

Vid slutet af detta nummer gåfvo herrskaperna sitt bifall
tillkänna genom handklappningar, hvilkas innebörd de flesta
af bondfolket tydligen ej begrepo, alldenstund de sjelfva ej
sträckte fram en hand.

Men då majoren utropade ett par kraftfulla ”bravo”
och ”gubben Grönqvist” med skinande ansigte steg upp och
bugade sig, då förstodo de, att allt var fullkomligt, och
grinade nu och nickade åt klockaren samt surrade smått som
i en bikupa straxt före svärmningen.

Nu var det min tur att leda sångarne.

Jag ordnade den lilla skaran, tog stämgaffeln och gaf
tonen.

Så kom först: ”Du gamla, du friska, du fjellhöga
Nord”
, och sedan: ”Mandom, mod och morske män”.

Vi fingo visserligen inga hörbara bifallstecken af
auditoriet, men jag såg tydligen på allas klara anleten, att de
skänkte sitt erkännande åt de herrliga fosterländska sångerna,
som vällde fram så rent ur fromma barnamunnar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/20/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free