Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aldrig kunde ett tillbud ha mötts med större entusiasm
än detta att få i en utvald, enskild krets höra denne utmärkte
konstnär föredraga på sitt vackra instrument, och då
kammarmusiker Feldt inträdde i värdshussalen, bärande sin fiol
under armen, och gick fram till de vid sina respektiva
not-ställare väntande musikamatörerna, kunde han i deras af
förväntansfull glädje strålande anleten läsa den innerliga
tacksamhet, som de kände öfver äran att få spela med en
sådan konstnär.
Salen var stor men ganska tarfligt upplyst. Några
vaxljus brunno i lystrarna på väggarna och några ljus voro tända
i glaskronan och på notställarna, och det var först sedan
kammarmusiker Feldt besvarat sina tillfälliga kollegers
entusiastiska hälsning och tackat för de vackra blomsterslingor,
hvarmed hans notställ var siradt, som han märkte, att salen
ej var så alldeles blottad på åhörare. En gammal man med
grön pappersskärm för ögonen reste sig darrande från sin
karmstol och framförde under djup rörelse sin och
musiksällskapets öfriga passiva medlemmars välkomsthälsning till
den celebre gästen. Dessa passiva ledamöter sutto strövis
kring väggarna på rottingstolar. De voro åldringar och
gubbar, som i hela sitt lif aktivt dyrkat musikens sköna
konst och som nu, svaga och bräckliga, aldrig försummade
något tillfälle att bevista musiksällskapets sammanträden och
som denna afton mött särskildt fulltaligt. Väl femton till tjugu
par gamla händer klappade ljudligt bifall till den slagrörde
ordförandens tal, då denne slutat och med darrande knän
åter satt sig ned. Så blef det en stund dödstyst i salen. De
gamle musikkäre männen drogo upp de stora guld- och
silfverdosorna ur byxfickan och sutto med prisen mellan
fingrarna och med ansikten, som saligt strålade, och åhörde
instrumentens stämmande under andaktsfull förväntan på den
njutning, som skulle komma, då dessa knäppningar och
skrufningar och pröfvande stråktag ändtligen tystnat. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
