Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
!• 1 ......1 ....... ■ 1 ’ ■■■■■—mil ——— I "J
Axel Lundegård
löste sig och fladdrade som rök rundt om hennes tindrande
ögon.
”Större än Jutland kan det icke vara! Jutland ligger vid
ett stort, stort haf, och ofta kommer Pitje från Skottland med
pest och storm. Då ser man det stora skeppet, där kaptenen
rider omkring och befaller på en hvit häst och skickar sina
unga gastar upp i tacklet för att bärga seglen, men masterna
äro så höga, att de komma ner igen med långa, gråa skägg
––-och när det blir stilla, ligga de drunknades andar
stirrande bland sjöjungfrurna vid hafsbrynet–––––”
En kall kåre strök genom kammarn. Drottningen ryste
till. Ensamheten blef alltid otrygg med denna trollunge, som
lockade hennes inbillning ut på villsamma vägar och till
allsköns barnsligheter i tankar och ord. Men hon var stor,
och hon var drottning och det skulle hon visa.
”Du får icke tala så!” sade hon strängt. ”Det är
hednisk vidskepelse! Och din junker är bara halm. Men jag får
snart en riktig liten, som skall bli konung öfver alla Nordens
folk!”
Därtill svarade Ingeborg högmodigt:
”En sådan hjälte som junker Erik blir han ändå aldrig!”
Då greps den unga drottningen af vredens vanvett, ryckte
åt sig dockan och kastade den på elden. Lågorna slöko i en
blink den röda sidenkåpan, och Ingeborg Gerhardsdotter for
framstupa för att rädda sitt barn, men fjättrades plötsligt af
fasans intresse för skådespelet. Junkern stod med käck
hållning på bålet, den nakna, svedda kroppen kråmade sig spotskt,
medan det hvita ansiktet förvreds som under en outhärdlig
pina; svällde till en blåsa och brast med en suck i ett sista
uppflammande. Så var allt förbi; och tårarna störtade utför
Ingeborgs kinder, i det hon vände sig mot drottningen med
det vildaste hat tindrande från de mörka, vidgade pupillerna:
”Mordbrännerska! Detta förlåter Gud dig aldrig!”
snyftade hon och störtade ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
