Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifvit ut sitt sista stackars kopparmynt och stod där
tom-händt. Hon visste det. Och nu var det slut.
De smögo in i hennes arbetsrum, de satte sig tysta.
Nu kände hon, att han skulle gå, nu hade hon ingenting
mer att betala med. Nu återstod ingenting annat än att
gälda sin skuld till samhället och moralen.
”Hvad i all världen ser du hos mig att älska?” frågade
han. ”Jag är ju rent af ful.” Han gick bort och såg sig i
spegeln. ”Min mun har ett vidrigt uttryck. Har du aldrig
lagt märke till det?”
”Nej.”
”Och du vet, att jag har många järn i elden på en gång.”
”Ja, jag vet!”
”Du med ditt goda hufvud och dina rena instinkter!
Och vid dina år! Det är ju rena vanvettet!”
”Ja.”
Hvarje ord han sade stack som en knifspets i lefvande
fibrer. Och tonen var iskall, som af förakt.
”Det där kan öfvervinnas. Låt bara bli att tänka på
mig.
Hon skakade endast sitt hufvud, sorgsen till döden.
Han gjorde sig i ordning att gå.
”Jag skall öfvervinna det, på ett eller annat sätt, efter
du önskar det,” sade hon. I sitt sinne kastade hon skulden
för sin död öfver på honom.
”Det är rätt!” sade han. Och så skildes de.
Hon satt kvar på sin plats, sedan han gått. Det hade
kommit öfver henne en död, tung förtviflan med en tillsats
af skam.
Hon hade icke endast varit ett tomt tidsfördrif för
honom, hon hade också i hans tanke varit en lättfärdig
kvinna. Och han föraktade henne.
Döden var det enda som kunde rentvå henne. Endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
