- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 20. August Bondeson ; Ola Hansson ; Sophie Elkan ; Axel Lundegård ; Daniel Fallström /
291

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kände hon sin viljas fibrer förlamas, och den iskalla
sanningen smög sig öfver henne: att skild från honom kunde
hon icke lefva.

Det fanns icke längre någon bitterhet i hennes sinne;
där fanns icke heller hvarken skam eller hat; och själfva
smärtan hade sargat så länge, att eggen mist sin skärpa. Det
var blott så, att all hennes längtan, hela hennes varelse var
knuten till en annan; och hon kunde icke bli fri, ty hon
ville icke.

Men arbetet, arbetet! Tanken flammade till som en
låga, kämpande mot mörkret, och viljans muskler sökte knyta
sig på nytt. Hon gick och gick, af och an, det gällde att gå
frestelsen trött, det gällde lifvet. Ångaren stäfvade österut,
solen steg och dalade mot väster, det led mot afton. Hon
gick och gick, så försjunken i sin inre kamp, att hon
ingenting såg och ingen trötthet kände, förr än krafterna plötsligt
sveko, och hon sjönk i knä på däck. Då var det som om
dimmor skingrats framför hennes ögon, och hon förnam
yttervärlden.

Hon såg solen som ett rullande eldklot balanserande
på den hårfina strimman mellan himmel och haf; och hon
kände med en brännande saknad, att lifvet icke lefdes
annorstädes än därborta, dit solen gick.

Hon reste sig. Hon ville tänka på arbetet. Hon ville
icke se tillbaka. Hon vände sig om.

Hon såg sin hembygd växa ur hafvet: Tibble stad,
kyrkogården vid stranden, hamnens utsträckta armar, som
hotade att sluta sig om henne för evigt.

Hon ryste till, tänderna hackade mot hvarandra; så
mörkt, så mörkt! Hela hennes lif drog i en blink förbi, allt
var mörkt. Hvad hon lidit var blott skuggan af hvad hon
brutit, men försoningen var i lidandet.

Hon kunde icke se framåt. Hon vände sig om. Hennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/20/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free