Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Dikter - Barndomsvännerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t.O’ o ’...O*... O-.-. O "-..O’ •..•O-.-O -..-’O-...©-..-©’ *.o**,. o**-..o ••..o.
och vildast af alla drog till sin läpp
hvar kyssande Circe, hvar klase vid vägen.
I årens timglas minuternas sand
allt snabbare flöt. Hans kind stod i brand.
Han blef yngre och yngre ju längre han lefde,
en upprorsman, som vid sjuttio år
på första redutt skulle vänta sitt sår
när kulorna fåror i vallarna gräfde.
Han skred i ett tummel af nöjen och larm,
men hans hjärta sof på den endas arm.
En natt, när i regnet, som stänkte,
han klättrade sönderrifven och varm
från en ung baronessas fönsterkarm,
han såg kring gatan och tänkte:
— När dottern ljuger inför sin mor,
då är kärlekens prisade sol uppgången.
När hon ljuger för den, hon trohet svor,
då älskar hjärtat för andra gången.
Som med dyrk en krypande tjuf utan skor
så spränger kärleken löften och eder.
Det finns ej i kärlek en man af heder.
Vill du se det sämsta slödder som drack
vid en moders bröst, så beskåda det pack,
den vaktparad af hviskande leder,
som, hvar två älskande släpa sin black,
i lång procession genom gatorna tåga
och tissla och ljuga och kränka och fråga;
ty kärlekens blotta åsyn är nog
att tända hos andra det lumpna och låga.
Den vise både i rock och toga
slöt ensamt från gammalt sitt fönster och log.
Näst kyparn och fruntimmersdoktorn på modet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
