Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Dikter - Djäfvulens frestelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min dansande skara med kransar af blom,
kan räddas undan sin ålderdom
åt glädjen och mig och åt Cæsars Rom. —
Och de följde honom och lydde.
Allt högre steg bullret kring kullar och fält
af röster och stampande sulor
och han satt under vagnens skakande tält
med ett spann af mjölkhvita mulor.
Mot tredje dagens afton just då allt det medförda vinet
var tömdt och hans följeslagare började tröttna och knota,
mötte skaran på en ödslig bergssträckning den vandrande
Messias. Han hejdade vagnen och pekade ned mot
sand-hafvets vidder under dem i solnedgången och sade:
— Du frestade mig en gång på öknens berg. Du bjöd
mig kvinnorna, lustgårdarna och Cæsars purpur. Är du en
man, så vill jag fresta dig med djupare ting. Du kommer
omhvärfd af alla lifvets fröjder. Jag vill gifva dig öknen om
du faller ned och tillbeder mig. Jag vill återskänka dig den
stund, då du stod ensam med mig i ödemarken. —
Från vagnen steg Djäfvulen ned och log,
men alla de andras leende dog.
Af pärlor en månehalfva
på toppen af lufvan gungande sken
och lockarna blänkte af salfva
vid hvardera örat på kammar af ben.
Med långa tänder och skägglös haka,
med näsan krökt öfver färgad läpp
och ögonen trötta af nöjen och vaka
han stödde sin tunna hand på sin käpp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
