Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Dikter - Djäfvulens frestelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men enslingen ser från sitt läger
mot morgonstjärnan och säger:
— Du barnaöga, som skingrar min blund,
till dig vill jag ropa i gryningens stund
allt det, som jag ej tordes hviska
min egen son, när han satt på min arm,
att ej en dag i förbittrad harm,
när vreden färgat hans friska
och unga kind inför Adams ätt,
han skulle förbanna sitt eget vett.
Och enslingen bäddar sitt läger
i kvällens timma vid grottans kant
och till aftonstjärnan han säger:
— När tistlarna susa på klyftans brant
för vindarnas sista kåre,
förtror jag åt dig hvad jag aldrig sagt
den jordiska brud, som vid hjärtat jag lagt,
att hon ej skulle svara: Du dåre. —
Så talar han till de stjärnor två,
som blifvit hans son och hans maka.
Den man, som haft öknen till hufvudgärd
och suttit i grubblarnas tigande värld,
han längtar och längtar tillbaka.
Den lustgård med sprutande vin i sin brunn,
som jag bjöd dig till rike, blott lockar den mun,
som aldrig vinet fått smaka.
Skall jag tysta mitt folk? Skall jag dämma min älf?
Skall Djäfvulen falla af från sig själf?
Skall min ungdoms lära jag stena
för ett minne, som öfverröstar mitt blod.
för min lefnads största stund, då jag stod
med dig i öknen allena?
Vi möttes som män och ej blir jag din träl,
men intet lockar en manlig själ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
