Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Karolinerna - Det befästa huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Majestät icke stupa för egen klinga men längta efter
en annans.”
”Nu hör jag hans steg ända hit ned. De bli allt häftigare
och oroligare. Han är så ensam. När jag såg honom i
Hadjatsch bugande och bugande bland generalerna, kunde
jag bara tänka: hvad han är ensam!”
”Schlipper den lille holsteiner lefvande härifrån, han
vill alltit minnas de steg, vi hörte i natt, och alltit kalla detta
härbärge Örtagårdsfästet.”
Fänriken nickade bifall och svarade:
”Gå upp i stallet, major, och sök en stunds hvila och
skydd mellan hästarna. Och där kan ni genom väggen bättre
höra konungen och vaka öfver honom.”
Därefter begynte fänriken sjunga med ljudlig röst:
Uti din nåd, o fader blid . . .
Holsteinaren gick tillbaka öfver gården och in i stallet
och, stammande på målet af frosskakningar, instämde han
med den andre:
befaller jag i allan tid
min arma själ och hvad jag har.
Anamma allt i ditt förvar.
”Ohahå! Ohahå!” svarade kosackerna i stormen, och
det var redan sen natt.
Holsteinaren tryckte sig in mellan de båda hästarna och
lyssnade så länge, till dess tröttheten och sömnen böjde hans
hufvud. Först mot gryningen väcktes han af buller. Han
sprang ut i det fria, och konungen stod redan på gården samt
betraktade det till solvisare utsatta svärdet.
Vid porten hade kosackerna församlats, men när de
sågo den orörlige skyltvakten, ryggade de vidskepligt tillbaka
och tänkte på ryktena om de svenska knektarnas trolldom
mot hugg och skott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
