Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Heliga Birgittas pilgrimsfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
...... ■ - .......................................—.......... ’
Ur Heliga Birgittas Pilgrimsfärd
under rosenfärgad luft. Vandrande Tomas bäddade åt sig
bakom Mariabilden i förstammen och såg helt andra syner
än Birgitta. När stormen vände olivernas blad afviga, så
att öarna blefvo silfvergrå* vinkade honom ludna varelser
med bockben, hvilka klättrade likt apor mellan grenarna,
och när dyningen sjönk undan i klipphålorna, stodo där
grönaktiga hafsgudar, enögda och tandlösa af ålder, och
tutade i sina snäckor. Han knäppte med fingrarna i luften
på den sida, där han förr brukade hålla cittran, men då
hans sång bara blef en hes hviskning, gapskrattade trollen
och döko ned, så att endast en ring dallrade i grottan. Väckt
af patronens hvisslingar, märkte han då, att han hela tiden
hade suttit och blundat liksom Birgitta, och ängslad af synerna
från sin ungdom räckte sig Petrarcas forna lärling efter
repstumpen, som hängde vid masten, och gisslade sin rygg.
Patronen var en myndig genuesare, som hade hela
gördeln full af knifvar, och ju aflägsnare skeppet styrde från
land, dess mindre gaf han pilgrimerna att spisa. Slutligen
begärde han så mycket penningar för en skål sött vatten, att
de icke hade mer att gifva honom.
”Låt oss törsta tills hjälpen kommer oss förutan,” sade
Birgitta, och samma oföränderliga glädje lyste från hela
hennes väsen. Hennes blick var frånvarande och hon tycktes
beständigt försjunken i samtal med de osynliga.
”Här kommer ett beväradt skepp från Rodos!” sade
magister Petrus och stack in hufvudet genom dörrluckan.
”Ända hit kan jag se de hvita korsen på johanniternas mantlar.
Låt oss ropa, så att vi få bistånd!”
”Nej,” sade Karin stilla, ”vi måste lyda mor.”
Med brännande törst gingo den kvällen alla till hvila och
de hörde hur patronen, som satt uppe i kastellet, hällde vin
i träbägaren och drack.
Ingen af dem kunde sofva och hela natten tummade de
sina rosenkransar, men redan i dagbräckningen hörde de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
