Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/O 0 .-0*%.w0*%. 0~... O’*«.. o.
\ - ■ – . .................- •
herde under vinfesten och föll in med sin sträfva stämma,
men kentauren kunde endast framblåsa den djupa tonen och
just därför tycktes honom den höga dubbelt skön och lockande.
Han blef så nyfiken, att han fnysande ställde sig på
bakbenen och såg öfver de murgrönsklädda klipporna.
Svalkad af den kalla luften steg Herakles upp på ängen,
där de heliga hjordarna lågo i gräset och tuggade. Korna och
kvigorna voro mjölkhvita och hade icke hornen glimmat, skulle
han icke förmått att skilja dem från det snöfält, som bakom
dem försvann i moln, men tjurarna voro brunröda. Mellan
deras ryggar dolde’ sig de rödhåriga nymferna så väl, att
endast de öfversta bladtopparna på deras kransar förrådde,
hvar de gömde sig. Han gick fram till altaret och för att ej
förbryllas af sången lastade han med buller upp de nedfallna
stenarna, men han hade hvarken eld eller något att offra,
och så snart altaret var upprättadt, blef han därför tyst stående
med de blå kvinnoögonen riktade mot hafvet.
Då vaggade satyren fram till honom och likt ett barn.
som vill pryda ett allt för högt beläte och blåsa bort dammet
ur veck och fåror, gjorde han sig så lång han förmådde. Han
spände klöfvarna i marken, sträckte sig upp och makade
tillrätta lockarna i hans skägg och hår, och sedan kysste han
honom på båda kinderna.
”Morgontimme, soliga klara!” sade han. ”Lys på den
frejdade, som glömmer sina bragder för att tänka på
landt-gården, där makan sitter vid den surrande spinnrocken, sträng
och mångkunnig i sina sysslor men vän i de ljufva
kärleks-värfven. Sådana ären I, hjältar.” III.
III.
Människoaporna fortsatte att kalla på hvarann, och från
alla dalstråk och skogar ljöd som tutande musslor deras dystra:
lu, lu! Hvar stund växte deras svarta mängd och de sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
