Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och böjde sig ned och blåste själf ut elden, så att rök och
aska slogo högt upp öfver hennes hufvud,
”Nu släcker jag elden på den husliga härden liksom jag
länge sedan släckt kärleken i mitt hjärta.”
Alkmene förblef ensam sittande midt bland de skälfvande
kvinnorna, men hon betäckte sig med doket, och endast
därför att stillheten blef så djup, kunde hvar och en i salen
höra hennes grumlade stämma.
”Hvad du älskade, o Deianeira, det var dig själf. Du
älskade att smekas och omhuldas, att bära de röfvade
guldplåtarna, att förströ dig vid kämpalekarna och sitta på
hedersstolen under pelaren, som bar Herakles’ sköld. Intet annat
älskade du, hvarken det rätta eller det onda. Männen och
kvinnorna, de älska inte lika och älska intet detsamma och
till evigt skola de aldrig förstå hvarann.”
Herakles försökte att böja sig inför härden till hälsning
som det var hans sed, men hans knän voro styfva som torrt
läder och han ropade i sin plåga:
”Det är kentaurens blod, som blandar sig med mitt,
så att jag inte längre kan uttala namnet på den pilgud, som
lofvade mig odödlighet efter fyllda värf. Jag kan inte längre
tillbedja något, inte ens solen, och jag kan inte längre gråta.”
Ingen af kvinnorna kom till för att hjälpa honom, endast
männen buro fram vatten och tvättade hans sår. Då han
slutligen vände sig från den svarta härden, kastade de sina
vapen och rustningar och stödde honom under armarna.
Steg för steg förde de honom öfver gården och på
gångstigen upp mot berget.
”Gör ditt sista altare till ditt eget bål,” sade han till sig
själf. ”Det var oraklets svar, när jag nyss under hemfärden
bad om råd i mitt trångmål. Redan som frukt i min moders
lif hotades jag af gudadrottningen. Pröfningar och straff
hette mina öden. Ingen anklagar jag. Sådant är kvinnogöra.
Glöm mina segrar, ty samvetslöst stora voro mina brott. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
