- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 21. Verner von Heidenstam ; Oscar Levertin /
159

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Bjällboarfvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och de bästa skyttarna klättrade upp i talltopparna på sina
yxor. De andra ställde sig med kvinnorna och piltunnorna
bakom stammarna. Facklorna blefvo nedstuckna i marken
kring källan i lutande ställning, så att elden skulle falla i
vattnet och icke tända marken. Fast inga människor längre
kunde upptäckas, förblef skogen därigenom ljus som en
upp-lyst men tom sal.

Det dröjde en stund. Sedan närmade sig en vägvisare
med några väpnade män. De tittade sig oroligt om åt alla
sidor, men när de begynte halka i blodet, togo de sig om
hufvudet och flydde. Vägvisaren korsade sig och stod kvar
ensam.

”Gud, min drotten!” stammade han. ”Vi äro i Tis
skog. Vi äro på de sista hedningarnas hemliga offerställe.
Hjälp oss, hjälp oss!”

I detsamma sträckte en tyst pil honom till marken.

De väpnade männen kommo snart tillbaka med
hundratals spjutbärare, men alla stannade skräckslagna och
bleknade. De främsta veko baklänges och trampade de andra
på järnskorna. De sågo allting tydligt och klart framför sig
i den ljusa skogen, blott icke några människor, och
oupphörligt stupade en efter en för tysta pilar.

Då var där en dansk riddare, som ledde fram sin häst
till källan och sparkade undan ett par af facklorna. Men
när han fick se de två ögonen, som stora och klara betraktade
honom ur källan, brast han i skratt. Det lät icke mänskligt,
utan vansinnigt och hest, som när en hund faller i raseri.

Under tiden stod Gistre bakom en af de tjockaste
stammarna. I ett snöre om axeln bar han som vanligt hornet
Månegarm. 1 handen höll han en knif, som han hade tagit
från Ti.

”Det är det underliga med detta horn,” sade han, ”att
det också kan brukas till annat än att dricka. Här i spetsen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/21/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free