Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Bjällboarfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riddarna, som ett ögonblick hejdat sig för att hjälpa
och förbinda de sårade, kommo fram till honom.
”Vi sågo och visste det alla,” svarade Tyrgils och räckte
honom handen. ”Det var väl att det blef sagdt. Det skall
bli bättre nu.”
Magnus kände, att hans händer trycktes stadigt och fast
från alla håll. Hans axlar skakade, och tårar började rinna
på kinderna. Det var första gången han stod som en ärlig
man och kände ärliga handslag från människor, som trodde
på honom. Han behöfde icke längre lura på deras
hviskningar och bedyra, att han var god och menade väl. Han
gaf dem tvärtom rätt i deras misstro och onda tankar. Och
just därigenom blefvo de med ens hans förtrogna och litade
för första gången på honom. Så länge det ännu fanns en
hand att trycka, stod han kvar, fast tiden var mer värd än
guld. Det föreföll honom, att om han också snart finge stå
på Mora stenar och väljas och hyllas, skulle den stunden
bli blek mot denna. Han kände, att nu växte han så samman
med sina bröder af svärdet, att ingenting mer kunde skilja
dem åt, och nu var det slut på skammen. Han trodde att
ingen såg, hur våta kinderna voro, och han blygdes att lyfta
handen och torka dem. Men hornen började ljuda igen, och
hans väl inlärda springare, som visste hvad det betydde,
spetsade öronen och ställde sig själfmant tvärs framför honom
för att mottaga sin herre i sadeln.
Det flyende valdemarsfolket högg sig fram genom
marskogen och spred sig öfver de vida myrarna med sönderslitna
kläder och ansikten. Enstaka låga klippor stucko upp som
holmar. Där växte skvattram och stjärnstarr, och de
försåtliga svarta kärrvattnen med sina dubbla bottnar voro täckta
af snärjande näckrosor. Det var lika omöjligt att vada som
att simma. Men ryttarna vågade sig icke ut på gungflyet,
och många räddade sig genom att lägga sig ned mellan
tuf-vorna. Luften var alldeles hvit utan både sol och skugga.
11. — Nationallitteratur. 21.
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
