Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Sista Dikter - Töcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur SISTA DIKTER.
TÖCKEN.
Tung står den hvita dimman,
dit nu min kvällsstig för,
och genom täta imman
jag dagens röster hör —
så sång i skymningstimman
förflyktigas och dör.
Än allt förnimmes. Bruset
från människor, som brådt
af sten och dröm i gruset
sig bygga sköra slott,
af flöjt och gråt i ljuset —
men allt så fjärran blott.
Dock hjärtat slog! Ack, kalla
mig icke mer, du röst,
mig kärast utaf alla,
som fyllt en gång mitt bröst.
Jag skall dit blad, som falla,
församla sig mot höst.
Det var den sista stämma,
som ropade mitt namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
