Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Rokokonoveller - Ur ett hjärtas dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur ett Hjärtas Dagbok
göt dagern öfver kaos, du allnaturens höga bloss, bländad
af din glans, genombäfvad af tacksägelse för det nya lif du
i din rikedom unnar mig liksom andre jordens kreatur,
knäpper jag mina händer till bön, icke med zelotens fanatism,
icke med trång ortodoxi, men som en människa, bror till
alla varelser och arm och hjälplös såsom de!
Gudomeliga klarhet, Allskaparens syn, du ser in i min
varelses lönngångar och skamvinklar och för dig är intet af
min uselhet fördoldt. Men du vet också att mitt hjärta är
ädelt, att min själ är god, att det blott är en rik känslas
förirring, som ledt mig vill, och ej egen brottslighet.
Rosalie, Rosalie! Till den blomkransade grafurnan, som
hyser din tårvätta aska, går denna suck. Stackars
vilse-förda flicka, som naturen skänkt ett blott allt för brännbart
temperament, dukande under för passionernas retelser. Gudi
lofvadt, det var icke jag som först missbrukat din sveklösa
ungdom, och än mindre var det jag, som öfvergaf dig, när
plågan isade rosorna på dina kinder och döden släckte skrattets
lifsflamma öfver den mun, som så gärna och så eldfullt
kysste. Nej, under tusende flytande tårar slöt jag dina ögon
och dina ögons sista bild på det skammens och nödens ställe,
där du låg och lyktade dina dagar, öfvergifven för första
gången af Cupido och Chariterna. Ensam af de många, som
du lyckliggjort, gick jag bakom din kista och lade ännu den
rosenkrans, som jag räckt Idalias prästinna, på grafkullen
vid Solna . . . Men ack, rodnande Rosalie med röda band i
corsagen och rönnbärsröd pompon, hvita, bleka Rosalie i
grofva svepningslinnet af buldan på kuddens grå lärft, jag
kan ej förgäta dig! Såsom andra kom jag och lånade af din
eld, när jag var ensam och förfrusen, som andra tydde jag
till din glädje och din smekning, när jag var gäckad och
slagen — men att hjälpa dig, att rädda dig från den bristande
glanskis, där du dansade mellan de vakar, som heta nöd och
lusta — det! — Dock, milde Fader, hvilkens bild är den sol,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
