Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Magistrarne i Österås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^.ON. O -...O -.,. 0 -... 0’ -..»O* -.. O * ..-o ...©••...•O-’-.-©’ .. 0 -.. 0 0’ *.. 0.
Ur Magistrarne i Österas
till förhäfvelse, låt mig med tukt och sång föra kiden till
fållan . . .
Herre, jag ber om strängheten, låt dess morgonblåst
andas sin rena luft öfver min vandring och omsväfva allt,
som blifvit mitt.”
Medan Frank talade, steg hans hustru oförmärkt in
i rummet. På själfva tröskeln stannade hon för att ett
ögonblick i smyg betrakta sin man. Hon såg på hans starka
händer, knutna kring fönsterpelarna, det yfviga håret, i
hvilket vinden blåste, det skarpt skurna ansiktet, som
dagningen gaf ett blekt glansljus, och så på händerna igen. De
händerna hade böjt henne, de hade smekt henne, och hon
kysste och älskade dem. Ett bortskämdt barn, uttröttadt af
sitt eget trots och sina nycker utan mening, hade hon blifvit
hans. Hennes önskningar hade gått rundt med visaren
kring uret, och i sin obeständighet brukade hon i skämt
slå bort sin egen snyftning. Hvad ville hon? Hvem var
hon? Hvartill lefde hon? Hon hade intet vetat därom,
blott i skräck sett de tusen ingenting, som bildade hennes
dag och år glida undan som damm mellan fingrarna, medan
tankar och föresatser rasslade bort och försvunno, onyttig
sand i tidens bottenlösa såll. Till och med under sömnen
hade tomhetsanden förfärat henne och intighetsormen stuckit
henne, och hennes drömmars dröm blifvit väfven som
brast sönder och sömmen som gick upp, och förgäfves hade
hon med skälfvande fingrar sökt hålla samman alla bristande
trådar. Så hade Frank tagit henne, tuktat henne, lärt henne
tjäna som han tjänade själf, och bladet, som drifvit för alla
vindar, kände sig fast vid stammen, kände sig växa, susa
och skugga på lifvets stora, fruktbärande träd. Den
själf-berusade bruden blef maka och mor, och den irriga bäckens
sällhet i att försjunka i en mäktig flod fyllde hennes varelse
med själfförgätenhetens lycka.
Men nu vände Frank sin breda rygg i fönstersmygen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
