Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Magistrarne i Österås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är vinter och förblifver i evighet vinter, och att främlingskap
och förfrusenhet blott växa och växa.” Mekaniskt började
han äta, och han tyckte, att de fyra faten med det ständigt
återkommande soflet till smörgåsen snurrade rundt på den
hvita duken, som i en karusell, i hvilken hans kvällar och
år skulle förgå. Blott allt tröttare och gråare skulle han se
sitt eget hufvud i teköket. Glömd, som minnet af en
förgäten barndomssöndag, skulle glädjen blifva i hans lif, och
allt tystare skulle de sitta midt emot hvarandra, mannen med
tanken fångad af forntiden, historikern, som lefde bland
grafvar, och kvinnan, som förfrös, därför att hon var ett
söndagsbarn, som aldrig kunde förlika sig med hvardag.
”Har du hunnit något för ditt arbete?” frågade hon,
då tystnaden blef pinsam ikring dem.
”Mitt arbete!” Han skrattade. När han begynte sitt
historiska författeri, hade han öfverraskat med studier från
de rnest skilda tidskiften, alla af samma lärdom. Det gick
en legend, att han tänkte skrifva en världshistoria, hvilken
på alla punkter var grundad på egen forskning, en tanke för
en svensk Ivar Vidfamne att gå under på! Men allt sedan
den afgörande krisen i sitt lif, då han gift sig och satt bo
i österås, hade han sysslat med ett verk om de svenska
vikingatågen, särskildt öster och söderut till Ryssland och
Bysanz. Men också den planen tycktes han aldrig hinna
fullborda.
”Mitt arbete,” sade han. ”Jag är som mina egna svenska
vikingar — jag kan eröfra jord, men icke dyrka och
behålla den.”
Fru Elin kände skuggan af en dubbelmening om sig och
honom i hans ord. Hon letade efter en vändning för att
slå bort hans missmod, men utan framgång. Det svallade till
en varm bölja djupt nere i hennes inre, men rörelsen trängde
icke upp genom den frusna ytan. Det blef blott kvar af
stämningen ett mildt och svalt medlidande, sådant enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
