Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Sista Noveller - I Trastevere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• t*....... 1 1 ........ ■ ■—■■■" "■ ..... ; ’J
Oscar Levertin
ohjälpligare i hans våld och blef trollkarlens blindt lydiga
slafvinna.
Melkisedek märkte strax, hvilken makt han fått öfver
Agata, och han ökade den med sällsamma ceremonier och
fukter. Han berättade henne hemska historier om vampyrer
och varulfvar. Hans röst och hans ansikte verkade lika
hemskt och besynnerligt, där han satt i skymningen. Mörkret
omsväfvade honom, så blott den gula hyn och emaljglansen
öfver hans hvitögon lyste. De magra händerna rörde sig i
luften och i den tomma rymden. Orden föllo doft som jord
på en kyrkogård. En natt, när Agata låg i hans armar,
bet han ett rödt märke vid hennes högra bröst. Just där
skulle läderlappen med hundhufvudet sätta sin kalla sugmun
och suga hennes hjärteblod, om hon öfvergaf honom.
Förhållandet var, att Melkisedek fattats af en lidelse
för den unga flickan med den guldröda hårmanen och det
hvita skinnet, som hvar dag blef allt våldsammare och mer
svartsjuk. Han blygdes själf öfver sin dårskap, han,
lifs-föraktaren! Dock, också Judas’ stora konungar hade ju, när
de blifvit riktigt gamla och visa och sågo döden i ögonen,
älskat unga kvinnor, som värmde dem med sin ungdom och än
en sista gång läto dem dricka ett djupt drag ur lifvets bägare.
Som den, hvilken beslutat lämna all sin egendom och går
bort, likväl en stund väger den sista guldpenningen i sin hand,
tryckte de vid själfva korsvägen till döden dessa strålande
frukter af kött och blod än en girig minut mot ögon och
läppar, för att sedan stilla och utan saknad höra intigheten
till. Så tänkte Melkisedek, och när i vinterkvällen skenet från
fyrfatets glöd på golfvet under den långsamma förkolningen
med ojämnt och bjärt ljus föll öfver Agatas utslagna hår och
hvita skuldror, lade Melkisedek sin hand på hennes hufvud
och kände sig som en af de visa gamla konungarna i Juda.
Hans hand blef het, och hett trängde blodflödet mot hjärtat.
Men han fortsatte att tala djupsinniga ord och bilder, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
