Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Diktare och drömmare - Dantes Vita Nuova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inbillning skymtade den erotiska diktens bilder och
föreställningar, halftydliga som figurerna och ornamentiken på
en bleknad väfnad. Ungdomslidelsen, som fyllde hans bröst
med lifvets första, ojämförliga berusning och en längtan,
för hvilken verkligheten ej ville räcka till, lät honom med
hänförelse återupptaga läran om kärleken som ädla sinnens
luttringseld, och hans första verser modulerade motiv,
sedvanliga hos kärlekssångarne. Denna anslutning till en gifven
åskådning och en utbildad poetisk tradition i hop med den
naturnödvändiga parallellism i känslor och situationer, som
lifvets likformighet för med, gaf allt i hans verk välbekanta
drag. I uppställning, anda och uttryck återspeglade hans
verser alla de erotiska skiftningar, som här tecknats, och det
helas totalåskådning fick likaväl som detaljen genklang af något
kändt och förgånget. Till och med småsaker, som verka rent
subjektiva för Dante, som hans halft mystiska, halft barnsliga
sätt att ordleka med namnen på de personligheter, som voro
invecklade i hans ungdoms drama, ägde förebilder i äldre
diktning.
Och ändock, hur djupt skiljer sig ej ”Vita Nuova” från
tidigare och samtida kärleksbekännelser, och med hvilken
rätt har det ej blifvit det privilegierade verket, som friskast
bevarade medeltidens erotiska idealitetsbegär! Redan här i
ungdomsverket framträder den Danteska själfständighet, som
gjorde skalden hufvudet högre än andra och lät honom blifva
medeltidsdiktens Messias, om hvilken allt profeterade, och
som själf fullkomligade allt. Hur skall man kortast kunna
beteckna det i hans väsen, som gjorde honom så stor? Kanske
genom att säga, att det, som för de andra var form, dialektik,
skild från verkligheten, en fantasiens lek med allegorier af
half betydelsefullhet och syner, blott undantagsvis och
omedvetet genomträngda af tingens värma, för Dante ständigt var
substans, lefvande realitet. Tingens namn komma sig af de
benämnda tingen — nomina sunt consequentia rerum, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
