Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Diktare och drömmare - Dantes Vita Nuova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
........Q
på att ätande af människokött förekommit som hednisk
vidskepelse eller mystisk hämnd äfven inom den europeiska
mänskligheten. Men stället är karakteristiskt för Dantes
andliga öfverlägsenhet. Han omskapar en rå reminiscens af
mord och offer till ett mysterium. Hvem känner ej den
religiösa fläkt, som här omsusar hans ord — det är ett
kärlekens sakrament, som han skildrar, och den halfmedvetna
allusion på passionshistorien, som hans egen passionshistoria
låter honom göra, visar, likt andra ställen i ”Vita Nuova”, en
religiös omtolkning af kärleken, som allvaret fritar från hvar
skugga af bespottelse. — Men denna nattens syn är det,
som först inviger hans känsla och gifvit hans och Beatrices
hophörighet det mystiska förbundets helighet.
Efter detta blir tonen åter lättare. Hastigt skymtar en
rad episoder, karakteristiska för ett kärlekslifs begynnelse.
Det är vännerna, som bry den förvandlade kamraten, men
han ”betraktar dem leende och svarar intet”. Och detta
leende är fullt af öfverlägsenhet och lönlig utmärkelse af att
vara korad och känna sig innesluten inom en isolerande och
helig ljusring. Det är vidare kollisionerna med de yttre
förhållandena och rädslan att blifva upptäckt, som låta Dante
göra den klassiska listen med skenuppvaktning för en annan
dam. Med hemlighetsfull njutning gäckar han världen och
döljer sin kärleks helighet. Det är missförstånden, när
Dante lyckats alltför väl i sin föregifna hyllning, och Beatrice
harmsen förvägrar honom sin hälsning, det enda vedermäle
han ägde af hennes gunst. Med en sublim liten fras,
uppvägande hundratals petrarchiserande kärlekssonetter, berättar
han, hur han den olycksaftonen ”somnade in, gråtande som
en gosse, som fått stryk”.
Och han lefver i kärlekens förtärande motsägelser, som
salamandern i elden, darrar för att råka henne och söker
hennes sällskap, känner sig förkväfd i hennes närhet och
flyr till sina ”tårars kammare” lifvande sig med den smärt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
