Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Diktare och drömmare - Dantes Vita Nuova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kärleken, min härskare, låtit all min sällhet bestå i sådant,
som icke kan fråntagas mig.” — Att Beatrice en gång
förvägrat honom sin hälsning, var därvid det minst viktiga —
det synes af berättelsens gång —, den drifvande kraften
var Dantes eget idealiseringsbegär, som ej rastade, förr än
Beatrice förvandlats till en symbol af änglalik fullkomlighet
och hans känsla blifvit enbart en inre kult, hvilkens lycka
sålunda ingen makt kunde beröfva honom. Men utan sträng
strid med sig själf nådde icke ens en Dante denna
själföfver-vinnelse. I de små paragraferna mellan 11—18 af ”Vita
Nuova” darrar ännu under minnets sordin erinringen om
denna kamp. Ett uttryck, som bränner af offrets smärta
och skälfver af det med så knapp nöd undkomna
nederlagets skam och lycka, biktar, hur tung den varit, striden,
genom hvilken han lyckades utrota ur sitt hjärta som ett
ogräs hvarje jordisk förhoppning. Detta ord är den dunkla
och dock så talande repliken till vännen, som ledde honom
vid handen bort från Beatrices närhet, då hans
besinnings-lösa längtan för sista gången hotade att öfvermanna honom
och göra honom till en visa för Florens’ smädelystna
ungdom. ”Sannerligen,” suckar han, ”min fot stod alldeles
vid gränsen till den trakt af lifvet, som ingen får beträda,
som vill komma åter.”
Men ordet inom honom visade honom försakelsens
ljus-väg, på hvilken hans väsens mission väntade, hans lifs
helighet. Så kom Beatrices död och hjälpte hans sträfvan och
hans svaghet, afskärande alla möjligheter till det nederlag,
som var timlig lycka, och gaf den sista fullkomningen åt
förvandlingen af den unga florentinskan till en sinnebild. I
Dantes härliga vision af hennes död, som lånar från bibel
och legender sin stämning af miraklets fasa, liksom i den
smärtans bitterhet, med hvilken han begrät den döda, skälfde
den sista återstoden af det, som en gång varit hopp och
förväntan, och hemsjuk och vilse irrar han i den med ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
