Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Diktare och drömmare - Dantes Vita Nuova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vackraste afspegling af en jordisk och andlig kärleksdröm
som finnes. Tag bort ”Höga Visan” ur världslitteraturen, och
det unga blodets mest inspirerade älskogssång är försvunnen,
tag bort ”Vita Nuova”, och det unga hjärtats högsta
kärlekshymn är förintad. Samman äro de den mänskliga kärlekens
gamla och nya testament.
Det var en natt mot våren i den elfte timmen, då
drömmen förde mig långt bort till en cypressallé vid Arno. Tyst
dolde jag mig vid vägkanten, ty ett följe unga män kom
vandrande i dunklet. De skämtade om sina damer, om
”monna Bice” och ”monna Vanna”, de skämtade
uppsluppet, yra efter ett dryckeslag. Så hörde jag en röst, hvass
och skärande, ropa: Ja, I, messer Dante Alighieri, I har
mest gudomliggjort det skröpliga ler, som kallas kvinnan.
Ja, det har jag, icke bara därför, att hon som mor,
syster och brud älskar oändligt högre än mannen, men därför
att jag så väl känner hans väsen och har en så gränslös åtrå
att älska och dyrka öfver mig själf.
Så talade han, och ungdomsskaran försvann i natten.
Men jag satt kvar vid floden, som rann och rann. Ögonen
höll jag dolda i händerna, och öfver mitt hufvud susade
cypresserna som öfver en graf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
