Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid dessa ord kastade munken sin förklädnad, och
Gösta Berling stod under balkongen i riddardräkt af silke
och guld. Han aktade inte den skönas varning, tvärtom
klättrade han uppför en af balkongpelarna, svingade sig öfver
balustraden, och såsom patron Julius hade anordnat det,
föll han på knä vid den sköna Mariannes fötter.
Huldrikt smålog hon mot honom, i det hon räckte
honom sin hand att kyssa, och medan de unga tu
betraktade hvarandra, försjunkna i kärlek, föll ridån.
Och framför henne låg Gösta Berling, med ett ansikte
vekt som en skalds och djärft som en fältherres, med djupa
ögon, som glittrade af skälmskhet och snille, som tiggde
och trugade. Smidig och kraftfull var han, eldig och
intagande.
Medan ridån gick upp och gick ned, stodo de unga
tu alltjämt kvar i samma ställning. Göstas ögon fasthöllo
den sköna Marianne, de tiggde, de trugade.
Så upphörde applåderna, ridån höll sig stilla, ingen
såg dem.
Då böjde den sköna Marianne sig ned och kysste Gösta
Berling. Hon visste inte hvarför, hon måste. Han sträckte
upp armarna kring hennes hufvud och höll henne fast. Hon
kysste honom gång på gång.
Men det var balkongen, det var månskenet, det var
spetsslöjan, riddardräkten, sången, applåderna, som hade all
skulden, de stackars unga människorna voro oskyldiga. Inte
hade de velat det. Inte hade hon skjutit undan grefvekronor,
som hade sväfvat öfver hennes hufvud, och gått
förbi millioner, som hade legat för hennes fot, af längtan
efter Gösta Berling, inte hade han redan glömt Anna
Stjärnhök. Nej, de voro utan skuld, ingen af dem hade
velat detta.
Det var den blide Lövenborg, han med tåren i ögat
och löjet på läpparna, som den dagen var ridåuppdragare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
