- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
80

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men just som han lyfter hufvudet för att titta efter om
han nu kan förtära det i ro, blir han helt snopen vid att se
två skator framför sig.

”Tjufgömmare!” säga skatorna och se ut som samvetet
själft. ”Vi äro polisbetjänter, vi. Hit med tjufgodset!”

”Å, tyst, era rackare! Jag är gårdsfogden.”

”Just den rätta!” håna de.

Hunden kastar sig öfver dem, och de fly med tröga
vingslag. Hunden rusar efter, hoppar och skäller. Men
medan han jagar den ena, är den andra redan tillbaka. Hon
flyger ned i hålet, sliter i köttstycket, men orkar inte lyfta
det. Hunden rycker till sig köttet, håller det mellan tassarna
och biter i det. Skatorna sätta sig tätt framför honom och
säga elakheter. Han bligar bistert på dem, medan han äter,
och när det blir alltför galet, rusar han upp och drifver
bort dem.

Solen började sjunka ned mot de västra bergen. Den
store brukspatronen såg på sin klocka. Hon var tre. Och
mor, som hade haft middagen färdig klockan tolf!

I detsamma kom betjänten ut och anmälde, att fröken
Marianne önskade tala med honom.

Brukspatronen lade vargskinnspälsen öfver armen och
gick i strålande humör uppför trappan.

Då Marianne hörde hans tunga steg i trapporna, visste
hon inte ännu om hon skulle följa honom hem eller inte.
Hon visste bara, att hon måste ha ett slut på denna långa
väntan.

Hon hade hoppats, att kavaljererna skulle komma hem;
men de kommo inte. Så fick hon själf laga, att allt detta
toge slut. Hon stod inte ut längre.

Hon hade tänkt, att han i vredesmod skulle fara sin
väg, då han hade väntat fem minuter, eller att han skulle
slå in dörrarna eller försöka sätta eld på huset.

Men där satt han lugn och småleende och bara väntade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free