Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kanta den. Du är så enkel, att främlingen inte ser hur skön
du är. Du är fattig, såsom de fromma åstunda att vara. Du
sitter stilla, medan Vänerns böljor skölja dina fötter och dina
korslagda ben. Till vänster har du dina malmfält och grufvor.
Där är ditt klappande hjärta. Åt norr har du ödslighetens,
hemlighetens mörka, sköna trakter. Där är ditt drömmande
hufvud.
Då jag ser dig, du jättelike, du allvarlige, måste mitt
öga fyllas af tårar. Du är sträng i din skönhet, du är
betraktelse, fattigdom, försakelse, och dock ser jag midt i din
stränghet mildhetens ljufliga drag. Jag ser dig och tillbeder.
Ser jag blott in i den vida skogen, berör mig blott en flik
af din klädnad, helas min ande. Timme efter timme, år efter
år har jag sett in i ditt heliga anlete. Hvad gömmer du för
gåtor under sänkta ögonlock, du försakelsens gudom? Har
du löst lifvets gåta och dödens, eller grubblar du ännu, du
helige, du jättelike? För mig är du stora, allvarliga tankars
vårdare. Men jag ser människor kräla på dig och omkring
dig, varelser, som aldrig tyckas märka allvarets majestät på
din panna. De se blott ditt ansiktes och dina lemmars
skönhet och bedåras däraf så, att de glömma allt.
Ve mig, ve oss alla, Värmlands barn! Skönhet, skönhet
och ingenting annat fordra vi af lifvet. Vi, barn af
försakelsen, af allvaret, af fattigdomen, höja våra händer i en
enda lång bön och begära detta enda goda: skönhet. Må
lifvet vara som en rosenbuske, blomstra af kärlek, vin och
nöjen, och må dess rosor stå hvarje man till buds! Se, detta
önska vi, och vårt land bär stränghetens, allvarets,
försakelsens drag. Vårt land ar grubblets eviga symbol, men
vi ha inga tankar.
O Värmland, du sköna, du härliga!”
Så talade han med tårar i ögonen och med af ingifvelse
darrande stämma. Flickorna hörde honom med undran och
inte utan rörelse. Föga anade de känslornas djup, som doldes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
