Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rosor ända upp till knäna, de lysa för hans ögon ur mörkret,
han super girigt in deras doft.
”Har ni gjort det?” upprepar hon.
Han måste besluta sig för att svara henne och göra
slut på hennes ängslan, fast han känner en så stor fröjd
öfver den. Nej, så varmt det blir inom honom och så ljust,
då han tänker på hvilken väg hon har vandrat, hur våt hon
är, hur förfrusen, hur ängslig hon måtte vara, hur
förgråten hennes stämma ljuder!
”Nej,” säger han, ”jag är inte förlofvad.”
Då griper hon än en gång hans hand och smeker den.
”Jag är så glad, jag är så glad,” säger hon, och hennes
bröst, som har sammanpressats af ångest, skakas af
snyftningar.
Då är det blommor nog på poetens väg. Allt mörkt,
ondt och hatfullt smälter bort ur hans hjärta.
”Hvad ni är god, hvad ni är god!” säger han.
Strax ofvanför dem gå vågorna till storms mot all Ekeby
ära och glans. Nu har folket inte mer någon ledare, ingen
ingjuter mod och hopp i deras hjärtan, nu störtar vågbrytaren,
vågorna slå samman öfver den, och så rusa de segervissa
fram mot näset, där kvarn och smedja stå. Ingen arbetar
mer för att stå emot vågorna, ingen tänker nu mer på något
annat än att rädda lif och bohag.
Det är så naturligt för de båda unga människorna,
att Gösta skall följa grefvinnan hem. Han kan ju inte
lämna henne ensam i den mörka natten, inte låta henne
ännu en gång ensam vandra öfver den smältande isen. De
tänka inte ens på att han behöfves uppe vid smedjan, de
äro så lyckliga öfver att åter vara vänner.
Det är så lätt att tro, att dessa unga människor hysa
en varm kärlek för hvarandra, men hvem kan veta det
säkert? I brutna och spridda skärfvor ha deras lifs lysande
äfventyr nått fram till mig. Jag vet ju intet, så godt som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
