Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Selma Lagerlöf
en björn, ty förr eller senare får han dock smak på kött,
och då sparar han hvarken djur eller människa.
Men sedan de hade gått bort till jakten, hade den gamla
husmodern fått en stor ängslan öfver sig och hade tagit till
att läsa. Nu började hon läsa om det, som den dagen
predikades i kyrkan, men hon kom inte längre än till detta:
”Frid på jorden, och människorna en god vilje!” Hon blef
sittande och stirrade på dessa ord med sina slocknande blickar,
och alltemellanåt drog hon en tung suck. Hon läste inte
vidare, men hon upprepade gång på gång med långsam och
släpande röst: ”Frid på jorden, människorna en god vilje!”
Så kom äldsta sonen in i stugan, just medan hon på
nytt höll på att släpa sig igenom orden. ”Mor!” sade han
mycket lågt.
Hon hörde honom, men vände inte ögonen från boken,
då hon frågade: ”Är du inte med i skogen?” — ”Jo,”
sade han än lägre, ”jag har varit med där.”
”Kom hit fram till bordet,” sade hon, ”så att jag ser
dig!” Han kom närmare, men då hennes blick föll på
honom, såg hon, att han darrade. Han måste gripa om
bordkanten för att kunna hålla händerna stilla. ”Har ni fällt
björnen?” frågade hon åter. Nu kunde han inte svara mer.
han endast skakade på hufvudet.
Gumman steg upp och gjorde hvad hon inte hade gjort,
sedan sonen hade varit barn. Hon gick till honom, lade
smekande sin hand på hans arm, klappade honom på kinden
och drog ned honom på bänken. Så satte hon sig bredvid
honom och tog hans hand i sin. ”Säg mig nu hvad som
har händt, gossen min!”
Karlen kände igen smekningen, som hade tröstat honom
i barndomen, då han hade varit olycklig och hjälplös, och
han blef rörd, så att han började gråta. ”Jag kan förstå, att
det är något med far,” sade hon. — ”Ja, men det är värre
än så,” snyftade sonen. — ”Är det värre än så?” Karlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
