Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lita på,” sade Ingmarsmoran. — ”Åja,” sade den andra,
”om jag inte hade vett att tiga med somt jag hör, skulle
många komma i lufven på hvarandra.” — ”Men ibland
tiger ni rent för mycket, Kajsa.” — Gumman såg upp och
förstod hvad hon menade. ”Gud nåde mig så visst!” sade
hon och fick tårar i ögonen. ”Jag talade med
riksdagsmans-mor i Bergskog, men jag skulle ha gått till er.” — ”Jaså,
ni talade med riksdagsmansmor!” Det var ett oändligt förakt
i tonfallet, hvarmed hon uttalade det långa ordet.
Ingmar Ingmarsson spratt upp ur sömnen vid att dörren
till storstugan sakta öppnades. Ingen kom in, utan dörren
blef stående på glänt. Han visste inte om den hade gått
upp af sig själf eller om någon hade öppnat den. Sömnig
som han var, blef han liggande stilla och hörde då, att det
talades i det yttre rummet.
”Säg mig nu, Kajsa, hur ni kom underfund med att
Brita inte tyckte om Ingmar!” sade modern. — ”Det hörde
man ju strax från början, att folk sade, att föräldrarna
tvingade henne,” sade gumman undvikande. — ”Tala ni
rent ut, Kajsa, för när jag frågar, så behöfver ni inte krusa
för att säga sanningen. Jag tänker jag tål att höra hvad ni
kan säga.”
”Jag skall säga, att hvar gång jag kom till Bergskog på
den tiden, tyckte jag hon såg förgråten ut. En gång, då hon
och jag voro ensamma i köket på Bergskog, sade jag till
henne: ’Det är ett grant gifte du gör, du Brita.’ — Hon
såg på mig, som om hon trodde, att jag gjorde narr af henne.
Och så sade hon: ’Det må du säga, Kajsa. Grant är det.’
Hon sade det så, att jag tyckte jag såg framför mig Ingmar
Ingmarsson, och han är ju inte vacker, men det hade jag
aldrig tänkt på förr, för jag har alltid haft en stor aktning
för Ingmarssönerna. Men nu kunde jag inte hjälpa, att jag
drog på munnen litet. Då såg Brita på mig och sade än
en gång: ’Ja, grant är det,’ och vände sig ifrån mig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
