Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Det vore kanske allra bäst, att dalfolket reste tillbaka
hem,” sade man.
Ingen af amerikanarna kunde dölja för sig, att det såg
ut, som skulle alla bönderna komma att dö i Jerusalem.
Hur sorgligt det än var, att så många goda och redliga
människor skulle lämna kolonien, så tycktes det knappast finnas
någon annan utväg. Det var bättre, att de reste hem och
tjänade Guds sak, så godt de kunde, i sitt eget land, än att
de skulle omkomma här i den heliga staden.
Svenskarna tyckte först, att det var dem alldeles omöjligt
att slita sig från detta land med alla dess heliga orter och
minnen, och de ryste för att åter drifvas ut i världens oro
och strid efter att ha vant sig vid det ljufva, trygga
sam-lifvet i kolonien. Flera af dem tyckte, att det nära nog
var bättre att dö än att resa hem.
Men så kom tanken på hemmet och ställde sig mycket
lockande och förledande för dem. ”Kanske att det inte blir
någon annan råd, än att vi måste resa,” sade de.
Plötsligen ljöd klockan, som brukade kalla kolonisterna
till gudstjänster och möten i församlingssalen. Alla blefvo
mycket bestörta och nästan skrämda. De förstodo, att mrs
Gordon önskade, att de skulle komma tillsammans för att
öfverlägga om hemresan. De visste inte ännu själfva riktigt
hvad de ville, men en lättnad låg det dock i blotta tanken,
att de kunde undkomma död och sjukdom. Detta märktes
bäst däraf, att flera, som lågo svårt sjuka, stego upp och
satte på sig kläderna för att kunna gå till församlingssalen.
Däruppe rådde ingen sådan reda och ordning som vid
ett vanligt möte. Ingen hade satt sig, utan folk stod i grupper
här och där och samtalade. Alla voro mycket upprörda,
men den, som talade ifrigast, var Hellgum. Det märktes,
att han, som hade förmått dalbönderna att resa till Palestina,
plågades af det tunga ansvar han hade dragit öfver sig. Han
gick från den ene till den andre och yrkade på hemresan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
