Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som jag står och tänker på detta, ser dervisch-schejken upp
och betraktar mig. Du kan tro, att jag blir rädd: han har
stora, svarta ögon, som se alldeles rätt igenom människor.”
- ”Måtte han bara inte se, att du inte är en riktig
vattenbärare!” sade Gertrud. — ”Ånej, han tycks inte alls bli
häpen att se mig, men strax därpå måste jag gå förbi ett
par verkliga vattenbärare, som stå och vinda upp vatten ur
en brunn. De ropa an mig, och jag vänder mig om och
tecknar åt dem, att jag skall gå in i moskén. Och så blir
det alldeles tyst bakom mig.” — ”Tänk, om de förstå, att
du inte är en museiman!” — ”Jag vänder mig om en gång
och ser efter dem. Då stå de med ryggarna vända åt mig
och språka.” — ”De ha kanske fått syn på något, som var
märkvärdigare än du.” — ”Ja, det ha de väl.
”Så är jag då ändtligen framme vid den gamla moskén
El Aksa, där paradisbrunnen finns,” sade Gabriel, ”och
jag går just förbi de där två pelarna i porten, som stå så
nära hvarandra, och om hvilka du vet att det heter, att
ingen kan tränga sig emellan dem, som inte är en rättfärdig
man. Ja, säger jag för mig själf, inte vill jag försöka att
tränga mig emellan de där pelarna nu i dag, då jag är ute
för att stjäla vatten.” — ”Hur kan du tänka så?” inföll
Gertrud. ”Det är väl det bästa du har gjort i hela ditt lif.”
Gertrud låg nu i helt glad väntan och lyssnade. Hon
hade så pass stark feber, att hon inte kunde hålla isär verkligt
och osant, utan hon var fullt inne i att Gabriel var på väg
efter vatten från paradisbrunnen.
”Så skjuter jag af mig tofflorna och går in i
El-Aksa-moskén,” fortfor Gabriel. Han tyckte, att det gick underbart
lätt för honom att sätta ihop den här historien, men han
kände ett så djupt medlidande med Gertrud. Det var detta,
som födde orden på hans läppar. Det enda, som oroade
honom, var, att han ändå till sist måste säga Gertrud, att
han inte i verkligheten kunde skaffa henne vatten. ”Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
