Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var blekt och smalt, men icke litet i förhållande
till figuren, hakan var kraftig, framskjutande, emedan hon
bar hufvudet mycket högt, och profilen sluttade vackert ned
mot den från den runda hjässan. Näsan var rak, läpparna
raka och bleka, kindens kontur ovanligt sträng och skön,
ögonbrynen litet nedsänkta midtpå, och ögonen, krympta nu
mot ljuset, sågo fast och lugnt fram ur korta, mörka fransar,
håret var också mörkt. Det var svårt att säga ögonens
färg, den måste kunna skifta från den gråa nyans, som
violer ha i skymning, till glans af det svartaste vatten, äfven
storleken måste kunna växla mer än vanligt, allt efter den
tanke, som brann i dem, vidgas ut med vidgade pupiller,
slutas samman kring blickens stålklingor; — musklerna ikring
voro ovanligt skarpt tecknade genom huden. Figuren var
späd och barnslig, en femtonårig stadsflickas, halsen smal
och vek, hvarje anletsdrag var också barnsligt, men det
hela bar dock prägeln af den fasthet, den stil, som ett
genomlefvadt lif ger.
Hon såg på oss utan att låta blicken stanna vid någon,
såg öfver oss på väggarnas studier, litet långsammare där,
till sist mötte hon kyrktornets gula urtaflor, stirrande in
genom fönstrets mörka luft, och hennes ansikte röck till i
tyst igenkännande, så satte hon sig ned litet åt sidan från
oss med de smala armlederna i kors och ögonen stilla,
lugna och mörka.
Vi visste icke, hvad vi skulle säga åt henne, hon var
så sällsam, så olik allting, där hon satt i sin svarta klänning.
Det var, som om mörkret, det okända framtidsdöljande
mörkret därute, tagit gestalt och trängt in midt ibland oss,
allvarligt och gåtfullt.
”Hvad heter du?” frågade någon.
”Cecilia.”
Namnet verkade som en stöt på fantasien. Cecilia,
orgelsången, som stiger ur hvalfvets kämpande ljus, uppåt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
