Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
djupt under våra fötter, så långt bort som en brusten dröm,
inom tidens ring, i den värld, som icke är verklighetens.”
Då glänste det till i Carneolas ögon, och spännets röda
sten kastade glitter öfver hennes hand, det var som hennes
inre fyllts af mysteriets klarhet, liksom mörker skälfvande
fylls af en blixt, men så var det borta, och hennes fingrar
slöto sig spändt och smärtfullt, som en förtviflad sluter dem.
”Nu trodde jag på undret,” hviskade hon, ”men min
blick drogs mot såren och icke mot glorian, och jag hann
blott förnimma, att de äro verkliga.”
Och Raymon tordes icke rycka till sig hennes hand,
fastän han kände i smärtblandadt jubel, att hon var hans,
att hon trodde på honom, fastän icke på kärleken, elier att
just den kom henne att lida djupare. Han kunde icke sörja
däröfver, men han letade hennes tankar, letade dem otåligt
men viss om seger, och hvar morgon somnade han först,
då solljuset brann öfver hans hufvudgärd, somnade lycklig,
med den stora händelserika dagen framför sig.
En natt var det fest i slottet, och man dansade
fackeldansen.
Musiken stod i mörkret, och det var, som om tonerna
fått kropp och fladdrade in mot de svängda lågornas
skimmer, fiolernas bristande fröjd och hornlåtarnas vida vingslag
och flöjternas eggande vemod och trummans barska maning,
det var, som om de alla hade ilat med i de dansandes
slingrande led, som om de hade ropat: ”Fly, fly, se, när som
helst stryper draget lågan, denna värld är tidens och
växlingens, smärtans och längtans, men vi lyfta förhänget till
en annan, till kärlekens, fly med oss, fly!” Nyss hade där
varit så mycket ljus, som hundra vaxljus kunde bära på
sina spetsar, nu var där blott flämtande sken af rödt öfver
röda kinder, växande skuggor öfver vidgade ögon. Raymons
och Carneolas händer slöto sig fast samman vid hvart möte
och löste, nästan fruktande, sitt tag, och deras hjärtan voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
