Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klingande öfver sig, skulle af deras dans och lek kunnat ana
sig till den hemlighet de kretsade om.
Allt lock var slut annars i skogen nu för länge sen.
löfsångarnas kvitter och trastarnas klara rop — till och
med spofvarnas gnäggande läte från furutopparna; det var
Marit med sin glädje som fyllde hela rymden.
Där var hundra saker att tala om, att han växte,
gossen, och blef större och starkare hvar dag, att han sofvit
mest hela natten, att han sof i grottan lika bra som i stugan,
att han kunde se riktigt på henne och röra ben och armar
nästan som folk, att han drack komjölk lika bra som annat,
när det behöfdes, att han var rent af ett under.
Hon ville nästan börja med drillar, fast de icke trängde
fram och hördes så långt, tonerna ville genast hvälfva ut
i dans ur strupen, det var som om hon ständigt sjöng öfver
barnet, äfven här med den stora döda vidden bara framför
sig. Hon fick göra våld på sig för att forma det första
vidtfamnande rop som behöfdes.
”Tu li du öfver mossen.
Väntar och lyss han, gossen?"
Sången sjönk i en nästan synbar båge ned mot
trädtopparna, så orörliga i det stilla ljuset, men fångades ej,
blef ej kvar där, lyfte sig igen, svingades upp och fram.
Och innan den sista dallringen däraf försvunnit, kom
svaret:
”Tu li du i löfåsaskog.
Väntat har jag länge nog."
Och Marit fortsatte:
”Tag till fiskegarnet!
Jag får stanna hos barnet."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
