Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o -...O*... O ... Ö ••„•o- -..o ’ O ...O -...O’ o-O •••-.O.
tade, sysslade han i kärleksfullt arbete att borttaga de allra
sista små skymmande spåren af sekelhvilan i mullen.
Spännet kom, han fick det lastadt och följde själf med vid sidan
för att vakta.
Vid porten af Gentiles trädgård, där han såg en skymt
af staden och tänkte på alla de människor, han skulle möta,
bröt han af långa ljusa kvistar från de vårlöfvade popplarna
och svart cypress och virade dem samman till kransar om
dragarnas horn, emedan de bragte fyndet från dödsriket
åter fram i ljuset. Folk stannade och såg på honom och
skrattade undrande, men han gaf icke akt på det.
Vägen gick mellan murar med vinrankors blåaktiga löf
på krönen under himlens skälfvande blå. Oxarna drogo
betänksamt sina fötter ur den fuktiga marken och stannade
i backarna för att hvila, långsamt vändande sina
bekransade hufvud. Leonzino stannade tåligt hvar gång med blicken
förtrollad af sin hvita urna och det varma solskenets lek
öfver kvinnornas dans. När han kom högre upp, såg han
Florens’ klocktorn mellan cypresserna och bergen bakom
dem; ännu högre, och vidden var fri, och Arno brann af
sol med den ljusa staden omkring sig, famnad af blåa kullar,
som olivernas löf gåfvo ett glitter af silfver och den
vatten-mättade luften en pärlglans i fjärran.
Leonzino hade aldrig sett sin stad så och aldrig hållit
så mycket af den. Den hade något af blommors skönhet
och förgänglighet öfver sig, och när han tänkte på de kyrkor
som byggdes under långa mansåldrar, en gafvel i sänder,
en port i sänder med sin spetsutsmyckning, som hann få
mogen färg af sol och vind och falna, innan det nästa
uppfördes, tycktes de honom som lunder och dungar af
jätteträd, hvilkas öde är att skjuta upp och breda sig och dö
öfver grannens rötter i evig förgängelse och växling. Men
de människor, som rörde sig och arbetade och tvistade och
hoppades mellan dessa blommande ruiner, hyste han en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
