Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och tryggt som ett hjärta och dref det hela framåt i ett
dämpadt brus af is och iskyldt vatten som vek undan.
Jansson gick öfver på den andra sidan, där han icke
varit förr, och hans leende blick mötte tvenne ansikten som
tycktes honom bekanta. Augustas föräldrar — Hvilken tur!
Så kunde han få nyheter — och bredvid dem ett långt
föremål, tydligen det han undrat öfver. Han beslöt att nu
äfven taga reda på hvad det var och blef glad som ett barn
öfver mötet med de två, som liksom bragte honom närmare
föremålet för hans tankar.
Han gick fram till dem och hälsade uppsluppet, men
de vände egendomligt dämpade miner emot honom, tycktes
icke känna igen honom.
”Det är Jansson,” sade han. ”Hur kan det stå till en
sån här eftermiddag?”
Men de skrattade icke åt kvickheten, som de bort; de
räckte tysta fram händerna och hälsade försynt,
samvetsgrant och litet högtidligt, som deras kiass brukar — nästan
litet väl högtidligt och med för mycken stelhet och kyla i
händerna.
Jansson stirrade förbi dem på det långa föremålet med
en liten stöt af oro, som han icke gjorde klar för sig, och
med skärpt nyfikenhet. Var det deras? Det låg en
presenning öfver det; det var underligt smalt.
Han vände blicken från det mot deras ansikten. De
voro ännu mer stilla, än man kunnat vänta, rent af en
smula bleka.
”Har Erikson varit in till sta’n?” frågade Jansson, ehuru
det icke kunde vara tvifvel därom, bara som inledning till
ett samtal.
”Ja, vi ha varit det.”
”Då har väl Erikson träffat Augusta kanske? Och
hur kan hon må, och hur har hon det?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
