Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
;0 ...© O ... o- -.. C* -.. O ’ ..-o >..0 •...•O ’-.- O’ .. O -.- O -«.. ©
Per Hallström
och ett småtroll, som ilsket i bakkanten höll,
som brand från en fackla slets undan och föll,
ty sto’t kände lukten af svafvel och beck
och sprang, så att svansen stod rak som ett streck,
och öronen nästan ströks af, och det hven,
och det plöjdes ett regn utaf gnistor ur sten,
så vägen var ljus, men mörkret slog
öfver hufvudet tätt sin hvälfning,
och det fanns icke längre snår eller skog,
bara svart som föll sönder i skälfning.
Och när hofvarna trummade Harshultsbron,
där Loforsen späntade timmer,
då hörde man blott som en rytande ton,
såg blixtlikt hvirflarnas skimmer
och var förbi, och spridda hus
med förstuloft och lillbur,
de röko tillsamman med ögon af ljus
och slöko hvarandra som vilddjur,
och alla byars skorstensbrand
flöt hop till drakelds villa,
men mörka skyars brustna band
i stormen stodo stilla,
och hafreskyln tog hopp och for
med bocksprång öfver kornet,
och månen, gulgrön, tunn och stor,
fick liksom svans vid hornet.
Fast draget slog så det värkte och sved,
Herr Nils satt bara och log och såg ned
och ropade: ”Minka, Minka du,
sträck ut och håll fotterna flinka nu!”
Och under hans säte vrålade Fan
och svor, så han svedde sin egen man,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
