Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
Själfva brudens prakt är däfven,
matt som mejad blom på ängen.
Jublet fladdrar högt, men äfven
allvar dallrar tungt kring strängen.
Snabbt, som synen kom, den svunnit
bort för hejdad fläkt af vinden.
Blek hon skrider, tills hon hunnit
ända fram till kyrkogrinden.
Än hon söker där en sista
skymt ur framtids port som gläntar,
än hon ser — en svartklädd kista
som vid svarta gropen väntar.
Samma flock, som nyss, står nära,
skiftad nu till dräkt och sinne,
främst i ringen alla kära,
men hon själf är ej därinne.
Spädt en nyfödd höjer skriket
hjärtat skälfver till mot sonen
men hon vet, att hon är liket,
bäddadt kallt på hyfvelspånen.
Intet mera hör och ser hon,
klängd som fången till sitt galler,
och på knä i mullen ber hon,
medan gråtens flöde faller,
medan gryningsfrosten fryser
allt, och österns rodnad lyser.
"Blind var leken, djärft förmäten.
Glöm den! Kunde jag den glömma,
trampa skuggan ned förgäten,
och ditt kära ljus se strömma!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
