Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bernhard von Beskow
Eder fånge följer mig.
Går med Ambjörn.
(Munken begagnar sig af Ambjörns så lögnaktigt uttydda
vittnesmål för att Torkel Knutsson skall fängslas och dömas till döden.
Och Kristinas misstanke, då hon sett sin rings sten svartnad,
bekräftas. Valdemar har öfvergifvit henne. Den dubbla olyckan,
hennes älskade faders och hennes egen, dödar henne. Här följa nu
dramats slutscener.)
FEMTE AKTEN.
Scen 11.
Ett fängelse, hvars fond är betäckt af ett svart täcke.
Torkel Knutsson
ser sig omkring.
Om dessa stumma murar ägde tunga,
hur mången hemlig bikt förråddes ej?
Närmar sig muren.
Här de olycklige, af hvilkas bostad
jag blef en timmas arfving, sina namn
inristat. — Hur dock mänskan alltid äflas
att öfverlefva sig! Den ena tecknar
för världens blick sitt namn i häfderna,
och fången skrifver det på fängselmuren.
Betraktar namnen.
Jag känner intet namn af dessa tusen,
med tårar fuktade. Lugnt är mitt bröst.
—-Står icke där en kungakronas bild
och under: ”Erik, son af Valdemar”?
Jag bröt hans bojor. — Några ord han tillagt . . .
Betraktar närmare inskriften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
