Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Markisen.
Visst inte. Jag gaf vår dam den eröfrade rosen,
förband min väns sår och förde honom till hans vagn. När
jag kom tillbaka, väntade hon ännu i bersån. Det var skumt.
”Vi måste gå,” sade hon, ”det börjar redan mörkna.” —
”Jag älskar natten,” svarade jag och såg in i hennes ögon,
”ty då ser jag himlens tvenne skönsta stjärnor lysa.” —
”Markis. . .” sade hon. Vi gingo uppåt allén. Efter en
stund frågade jag: ”Vågar jag hoppas?” — Då gaf hon mig
den hvita rosen.
D a f n e.
Hvem var hon?
Markisen.
Min salig fru.
Daf ne.
Och er vän?
Markisen
reser sig.
Honom har ni aldrig sett Han dog för flere år sedan,
kort efter henne, för hvars skull vi slagits. Vi voro alltid
vänner, men jag tror, att han till sin sista stund hatade min
fru efter den där duellen, ty han kom aldrig i mitt hus. Det
var hertig Castor d’Alengon. (Dafne ser på honom, sedan
ner för sig, ler. Paus.) Ma chére, kärleken är en tornering
mellan hjärtan, en vacker lek.
Dafne.
Ni, onkel, eller snarare Cupido tyckes vara mycket
be-lefvad.
Markisen.
Men svärmisk får man inte bli. Det är borgerligt.
Dafne.
Men många offra sig ju för kärleken. Onkel vet,
berättelsen om Abelard och Heloise . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
