Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Molnets broder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvar är fostrarns hopp? Den gamle sitter
tung i stugan, längtar, fast förgäfves,
att ett enda ord om kriget höra,
om hans land är bärgadt eller fallet.
Örnens språk förstår han ej att tyda,
korpens rop han känner ej; en främling
för ej budskap opp till ödemarken,
och den unge, som hans hjälp bort vara,
lyss på budskap nu från kvinnohjärtan.”
Som när sommarns hvirfvelvind, en afton
då naturen lik en söndag tiger,
kommer ensam, osedd, snabb som pilen,
och slår ned i skogssjöns famn, en planta
rör sig ej, ett barr ej, lugn står tallen,
lugn står blomman på den branta stranden,
lugnt är allt, och endast djupet sjuder;
så, då sången slog den unges sinne,
satt han stum, orörlig, sluten, bortskymd,
men hvart ord dref bloden ur hans hjärta.
Kvar han satt hos flickan hela kvällen,
gick till hvila, då de andra gingo,
tycktes somna, förrn de andra somnat,
men långt förr än någon annan vaknat,
ren vid första glimt af morgonrodnan,
smög han obemärkt ur stugan ensam.
Dager blef, och solen steg på hvalfvet,
men blott tvenne väcktes nu i torpet,
stugan reddes, morgonbrödet frambars,
men blott tvenne stego fram till bordet,
middag blef, och ingen tredje syntes.
Utan moln var än den gamles panna,
utan tårar än hans dotters öga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
