Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Molnets broder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sången hade knappt den gamle fattat,
när af vaknad sorg och oro slagen
han gick ut att söka den försvunne.
Tyst ur stugan gick han, tyst på stigen,
villsamt tecknad ut i ödemarken;
solen stod ren skogens toppar nära,
innan närmsta gård han tröttad nådde.
Tom och ödslig, lik en tall på heden,
där en skogseld gått med härjning öfver,
syntes nu den fordom rika gården;
men i stugan satt värdinnan ensam,
mot sitt söfda barn i vaggan lutad.
Som en fågel, då han oförmodadt
hör ett skott och kulans ljud förnimmer,
fasar, spritter, kastar ut sin vinge;
så från stolen flög den unga kvinnan,
då hon hörde dörrens gång, men glädje
blef dock vid den gamles anblick fasan.
Fram hon sprang och slöt hans hand i sina,
stora tårar sköljde hennes kinder.
”Hell,” hon sade, ”hell dig, gamle fader,
dyr i sorgen till vår boning kommen,
trefaldt hell den ädle, som du fostrat
till förtrycktas värn och armas bistånd!
Sitt och hvila dina trötta lemmar,
och med glädje hör hvad jag förtäljer:
Hårdt var kriget ren från höstens början,
landet tärdt af vän och ovän lika,
dock den vapenlöses lif var fredadt;
men en dag har knappast än förflutit,
sen en skara män från närmsta socken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
