Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Von Konow och hans korporal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Brask han hörde butter majorens tal:
”väl var jag intet förr och är nu korpral,
men hvad jag är det blef jag för trofast mod,
och drogs ej upp ur dy, herr major, men blod.
Om jag slår till nångång är ej ondt däri,
jag gör som mången annan, jag gör som ni,
och brukte herr majoren här ensam slå,
lät jag de andra smeka och slog också.
Jag tuggar tvenne bussar, som hvar man ser,
det gör jag allt för hedern att stå närmst er,
men är det så, att äran er syns för klen,
så tar jag bort den andra och går med en.”
Och Konow spände blicken som han var van:
”du är en präktig pojke, och stursk som fan.
Blif, som du var, min närmaste man och kund,
en sådan har man gagn af i nödens stund.”
Snart stod ett slag, då bröt med sin jägarked
von Konow in i skogen, och Brask var med;
korpraln var mörk att skåda, och hans major
han hängde nedra läppen och sköt och svor.
I fyra runda timmar han redan trätt,
och allt gick än affären på samma sätt.
Han såg för få som stupat, där han gick fram,
och fienden kom unnan från stam till stam.
”Fördömdt,” så röt han åter, ”det går ej bra,
jag ser hur barken ryker från tallarna,
men ryssen står bredvid dem, och han går fri,
hvar är ert öga, gossar, hur sikten I?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
