Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Sandels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harm brann i den unga krigarens själ,
af dess flammor hans öga sken.
”General, jag är skyldig er sanning, nåväl,
ni föraktas af hela armén.
Hos hvarenda soldat den tanke jag fann,
att ni är vår fegaste man.”
Sandels han fällde sin gaffel, han teg,
brast ändtligt i gapskratt ut.
”Hur var det, herre, är Sandels feg,
säger man så? Å hut!
Min häst, låt sadla min ädla Bijou!
Herr pastor, ni följer ej nu.”
Det var storm, det var brak, det var strid på den strand,
där den Sandelska hären var ställd.
I ett rökmoln svepte sig vatten och land,
och ur molnet blixtrade eld,
som af åskor dånade rymdens hvalf,
och den blodiga marken skalf.
Där stod vid sitt bröstvärn Finlands tropp,
såg trotsigt faran emot;
men från rote till rote en hviskning lopp,
man hörde ett dämpadt knot:
”han är borta, han gömmer sig undan igen,
generalen synes ej än.”
Men han syntes, han kom. Vid sitt främsta standar
på redutten han stannade nu,
och hans öga var lugnt, och hans panna var klar,
och han sken på sin ädla Bijou,
och han satt orörlig med tub i sin hand
och betraktade brygga och strand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
