Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Döbeln vid Jutas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock vet jag att, hvarthelst min tanke hunnit,
har ytterst dig den sökt och dig blott funnit,
du, i hvars vilja lifvets banor gå.
Det är till dig jag blickar mot det höga,
här, där blott döden ser med slocknadt öga,
kan utan vittnen jag dig tacka få.
Du skänkt mig åter fosterland och vänner,
den stund vårt hopp var djupt i mörker sänkt,
du skådar allt, rannsaka hvad jag känner,
och se, om jag vet skatta hvad du skänkt!
Må slafven för sin Gud i stoftet ligga;
jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,
jag söker gunst ej, och begär ej lön.
Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna,
med eldadt hjärta och med upprätt panna,
det är min manliga, min fria bön.
Du gaf mig kraft att stridens massor hvälfva
i omotståndlig fart från trakt till trakt;
min kropp är bräckt, och mina lemmar skälfva,
hvad hade jag förmått af egen makt?
Ja, jag har segrat. Kringhvärfd, innesluten,
ser Finlands här en väg till räddning bruten,
en ban till bragder öppnad genom mig;
dock är det du, blott du, som frälst oss alla,
min Gud, min broder, hur jag dig må kalla,
du segergifvare, jag tackar dig.”
Så talte mannen, och hans öga sänktes,
han steg till häst och syntes snart ej mer;
och dagen slöts, och nattens tårar stänktes
på dödens skuggomhöljda skördar ner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
