Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. II - Von Törne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu kom det glada. Gubben stod vid fanan,
stod stolt och rund och bredbent efter vanan,
som om han ärnat stå till världens slut
och ment åt själfva kulan: ”stopp, vet hut!”
Hvart ville budet med en slik ta vägen?
Den unge fänriken var helt förlägen,
han hade sprängt dit öfver sten och stock,
och allt stod gubben kvar mot order dock.
”Ryck framåt, herr major!” — ”Tyst herre bara!
Ni kan ju se det, här är ingen fara.”
”Men generaln befallt.” — ”Ja, lefve han!
Karl Adlercreutz, han är en ärans man.”
Han sagt det knappt, när han från närmsta tallen
fick sig en sats af splittrad bark mot skallen:
”åhå, jag kunde vänta sådant här,
det är en karl att sikta bra den där.
Det var så när att han mig träffat hade;
nu får jag säga som Hans Klinga sade,
när kulan strök förbi hans ögonbryn:
den djäfvuln aktar ju ej ens folks syn.”
De orden hade ständigt gjort hans nöje,
nu log han ock på nytt sitt stora löje
och ställde sig helt trygg, som nyss förut,
med hand i sidan och med benen ut.
Gud vet hur länge än han dröjt med slaget,
men bäst han stod där midt i själfva taget,
paff, kom en kula åter och flög hän
rakt genom porten mellan gubbens knän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
