Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. II - Munter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kort därpå blef Armfelt slagen,
Munter blodbestänkt, ja, färgad,
stod sin fana närmst, den dagen,
genom honom blef hon bärgad.
Nu, vasserra, ändtligt fick han
på den fasta, gråa brickan
svärdsmedaljens hederstecken;
Munter sade lugnt: ”å näcken!”
Som han var i dessa strider,
lika nöjd och oförfärad
var han allt till sista tider,
endast mer bemärkt och ärad,
var nu grå i skägget vorden,
kanske än mer karg på orden,
men i eld och rök och flamma,
in i döden än den samma.
Sent på ett besök i våras
kom hans mor till bivuaken,
då fick Munter lof att tåras,
när han såg den gamla draken;
satt ock sedan långt på natten,
teg och log och såg på skatten.
Detta möte var det sista,
nu lär gummans hjärta brista.
Aldrig nej, hvadhelst hon sade;
till hvart ord från moderns tunga
endast ja och ja han hade,
tills hon ändtligt hördes sjunga:
”käre son, var ej förvägen,
håll dig saktligt, gå ur vägen,
bättre fly än illa fäkta;”
då sad’ Munter: ”pass; ursäkta!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
