Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. II - Trosskusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROSSKUSKEN.
Gamle Spelt skall han så helt förgätas? Nej!
Han var kusk vid trossen, högre var han ej,
hade som hans likar måst i glömska falla,
om han ej fått namn som latast bland dem alla.
Pengar värd var gubben ock att se uppå,
han och hästen, som han körde, likaså.
Höll den ena sina steg med två ben dyra,
tycktes knappt ett pris förslå för den med fyra.
Sådan farten, sådan var ock rykt och ans,
lika tofvig gubbens lugg och hästens svans.
Grålle bar från eget stall sitt damm i världen
och sitt sot på näsan Spelt från egna härden.
Där de syntes så alltjämt i tränen sist
är det säkert att på skratt var ingen brist;
hästen gick i sömnen, gubben sof på kärran,
hur den gamle hölls på lasset vete Herran.
Sakta bar likväl det framåt, småningom,
högre, högre upp mot nordens bygd man kom,
halfva Österbotten snart han genomfarit,
var dock allt den samma han i Nyland varit.
Och på lika sätt gick äfven färden till,
samma skratt hvar han for fram, hvar han höll still,
och vid skrattet klatschar, det var klippt och skuret,
än på gubbens rygg och än på kreaturet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
