Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finländsk litteratur utom Runeberg. Inledning af G. Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan han så innerligt tolka den drömsjuka finska
inlandsnaturen och i sina veka rytmer återge dess dallrande dagrar.
Hans dikt är len, fylld af smekande välljud, rik, stundom
öfverrik, på allitterationer och assonanser, öfver hufvud
ytterligt musikalisk. Med Stenbäck stämmer han öfverens
däri, att de religiösa stämningarna ofta komma till uttryck,
men hans religion är mild och förtröstansfull, och hans
sinne har aldrig våldsamt som Stenbäcks slitits mellan två
motsatta makter.
Topelius’ lyrik tillhör hufvudsakligen 1840-talet och
början af 1850-talet. I dikterna från denna tid ljuder den
friast och renast, han hänger sig då omedelbarast åt sina
stämningar, åt naturens skönhet och det rena
ungdomssinnets fägring. Det är oftast obestämda, lätta drömmerier
utan markerade linjer, det är skygga känslor och blyga
tankar. Men efter denna tid, Ljungblommornas tid, blir
hans diktning småningom mer reflekterande och påverkad
af hans tankelif, hvilket främst visar sig i att det religiösa
draget allt mer träder i förgrunden och ofta får en skarpare,
aggressivt apologetisk karaktär.
De drag, som karakterisera hans lyrik, äro till stor del
desamma som de, hvilka göra honom till en så ypperlig
barnaskald. Han ägde den härliga Aladdinsskatt, den sinnets
ursprungliga naivitet, som gör det möjligt att utan möda och
ansträngning slå an de toner, som ge genljud i barnasinnen.
Men han ägde dessutom en hurtig berättargåfva, som aldrig
lät dem tröttna, utan höll deras spänning vid makt.
De generationer, som följde närmast efter Topelius,
hade visserligen åtskilliga versskrifvande förmågor, men få
af dem nådde någon verklig betydelse. Emil von Qvanten
diktar på 1840-talets slut och senare melodiska små dikter
öfver bleka, konturlösa stämningar. Hans lyckligaste
skapelse och den enda af hans dikter, som ännu lefver kvar,
är Suomis sång. I början på 1850-talet lämnar han för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
